Vi är här och tjuvövar på att bo i Vimmerby igen. Det är så det känns – att öva, på ett sätt, och på ett annat känns Västerås redan så långt borta. (Inte vännerna där, det är klart att de kommer att saknas – det är tur att det är så mycket lättare att hålla kontakt via cybern numera, jämfört med hur det var förr när brevpapper och frimärke var vad som bjöds, alternativt dyra telefonräkningar…) Vi bor här nu, i hjärtat, och ser så mycket fram emot att det här ska bli vår vardag. Inget vi bara får känna på lite grann ibland, utan hela tiden. Det är här vi ska vara. Åker vi härifrån är det för att vi väljer det, för att åka iväg på något annat, men att ändå sedan få komma tillbaka.

Idag har vi varit första dagen (av många…) i ”parken” – alltså inne på Astrid Lingrens Värld. Det är försäsong ännu, vilket innebär att inte alla karaktärer finns på plats. Men man möter Pippi, Kling & Klang, fröken Pruselius, Karlsson, Emil och hans familj och några till runt omkring alla dessa figurer. Jag kan konstatera att jag inte har tröttnat tills i år heller. Inte för att någon trodde det, men jag kan ju kommentera det uppenbara bara för att…

Maken har varit på anställningsintervju idag också. På en röd dag. I 2,5 timme. Vi säger att det är positiva saker alltsammans, och så hoppas jag att få anledning att återkomma i ärendet med positiva besked inom ett par veckor. Själv väntar jag, och väntar fortfarande. Besked skulle komma v 20 och det är ju fortfarande v 20 i morgon, så än är beskedet inte försenat – även om jag någonstans hade trott att det skulle komma innan långhelgen…

Men viktigast av allt just nu: VI ÄR HÄR!!

Men i morgon gör vi en paus i räkningen, för då åker vi dit, till Vimmerby. Hem till Vimmerby. Jag kallar det hem redan, trots att vi också har ett hem i Västerås, för hjärtat är till stor del där redan.

Ikväll har vi varit hos mormor och hämtat nästan en släpkärra full med kartonger. Det är ju dumt att åka utan packning, och den här gången passar det bra att vi tar ner de saker hon kan undvara redan nu.

Men tiden… Har ni brist på sådan så kom och hämta hos oss. Här finns precis hur mycket som helst! Jag har kommit på varför det känns extra segt – jag går ju och väntar besked på om jag får jobbet jag sökt, som jag så innerligt gärna vill ha. Jag ska få besked den här veckan har jag fått veta, så redan kl 10 igår, måndag, hade jag väntat ett par timmar…

Nåja, är det något jag övat och övar på under det gångna året så är det just det – vääääntaaah…

Så kan sinnesstämningen idag sammanfattas.

Otålig.

Men så bli onsdag den 20 juni nån gång!

Ja, än så länge ”står vi till arbetsmarknadens förfogande” där i augusti när våra tjänster här i Västerås går ut. Men vi hoppas och tror att det ska hinna ändras innan dess.

Jag har varit på en intervju på ett jobb jag så otroligt mycket väldigt gärna vill ha! Besked väntas nästa vecka, alltså kanske redan i morgon, så med tanke på alla hållna tummar är vi ganska handlingsförlamade i familjen för tillfället. Om jag inte skulle få det jobbet – men det får jag ju… – så är jag kallad på ytterligare en intervju måndag den 21 maj. Jag jobbar på att hitta fördelar med den tjänsten jämfört med den här jag väntar på nu, och skulle det bli så så blir även det bra. Har jag bestämt. Den tjänsten det i så fall handlar om tror jag att jag får, eftersom det söks 4-5 personer med en utbildning jag har, en utbildning som dessutom är ganska ovanlig; nämligen svenska som andraspråk. Men som sagt – en sak i taget. Positivt besked på första tjänsten i första hand; tack!

Maken då? Där har det gått trögare. Han är undantaget som bekräftar regeln på den surmulne och negative norrbottningen. Trots att han fått nej på inte mindre än sex sökta jobb så har han inte tappat sugen. Tre av de sökta var rena chansningar, tre av de sökta mer förvånande och ”their mistake” eller att det redan fanns tänkta personer, men att tjänsten var tvungen att lysas ut. Hur som haver, han deppar inte – och det är ju tur det! Nu har han två till jobb på gång, ett sökt och ett till vilket han satt och slipade på personligt brev igårkväll, samtidigt som han mumlade: ”Jag vill ha det här jobbet. Det här är jag. Det är mitt, det här är det jag vill göra…!” Så låtom oss hålla tummarna även för hans del, ok?!

Och bo bra!!

Här är vårt lilla hus. Det är verkligen litet. En boyta på drygt 70 kvadratmeter, tre rum och kök. Rätt så passande för vår lilla familj. Vi bor på nästan det dubbla idag så visst behöver vi göra oss av med både det ena och det andra, men det ordnar sig. Som tur är finns det källare under hela huset, så förvaring saknas inte, och sedan är planen att bygga ut en rejäl matplats i form av en vinterbonad veranda.

Och här är Lilla Villekulla, även kallad ”Lillekulla”. Vårt fina, gulliga, söta Pippi-hus, som står på vår tomt. Så klart det ska inredas i pippistuk, och så roligt att kunna ha både vänner och så småningom turister boende hos oss. Vi vill ha folk omkring oss, så det här passar oss ypperligt – nära, men ändå sitt eget. I sommar är det uthyrt, men till hösten kan man få komma och prova på! Visst är det nästan så man kan se Lilla gubben där på verandan…?

Sen ska ju min mamma också komma med oss ner, och även hennes bostad är vi så nöjda med. Hoppas bara att hon själv blir det också, eftersom hon ännu inte sett det mer än på foto… Men det tror vi! En liten lägenhet, men med helt öppen planlösning, så den upplevs både stor och ljus. Och fräsch! Här är en bild från mäklaren när lägenheten låg ute till försäljning.

Åh, vad det blir bra!!

Det närmar sig! 

Jag är världens sämsta bloggerska, men skit samma. Nu är det bara 40* dagar tills vi flyttar. Det mesta är planerat, det mesta är klart. Kan tiden bara gå, tack så hemskt mycket!

Huset är vårt. Vi älskar det! Lilla Villekulla är inrett och uthyrt och jag hoppas att vår hyresgäst trivs. Vi har varit i Vimmerby ett par gånger, första gången bodde vi hos vår goda vän Sofie och hennes barn som öppnade sitt hem för oss, som kom instormande med luftmadrasser och stora ikeakassar. Andra gången var när vi köpte huset, och då bodde vi förstås där. Hemma. Underbara älskade lilla hus. Det blir så bra!

Samma dag som vi köpte huset köpte vi också lägenheten som mamma ska bo i. Även den är så fin, så ljus, så fräsch. Det blir spännande med allt installerande vi har framför oss.

Båda gångerna vi har varit nere nu under våren har dottern varit med i skolan, i den klass, där hon ska börja till hösten. Jag är en kritisk förälder som tittar lika mycket med mammaögon som med lärarögon, jag har många åsikter och ganska svår att få nöjd. Helt nöjd alltså. Men det är jag nu. Oj, vad nöjd jag är. Sättet de arbetar på, sättet de tagit emot henne. Det blir så bra!

Igår öppande ALV, som ju är ursprunget till alltsammans. På torsdag är vi där. Det blir så bra!

* skrev 41 dagar först, men insåg att jag mindes fel – vid en blick på kryssningslistan som sitter på vårt kylskåp framgår det klart och tydligt att det bara är 40 dagar. Skönt – en mindre! 

Ja, tänk hur det kunde bli va’…!? Vi är numera blivande ägare till en liten lägenhet i Vimmerby också. Inte för att vi ska skiljas innan vi ens flyttat dit – verkligen inte – utan för att min mamma också ska flytta med ner. Jag köper lägenheten och hon bor i den, bra deal väl?! Vi fick tag på en fräsch, liten lägenhet precis bakom Näs och att det innebär halverade boendekostnader för mamma jämfört med hur hon bor nu gör verkligen ingenting…

Här hemma (vilket ju Västerås fortfarande är) går det också äntligen framåt med försäljningen. Vårt hus har legat ute drygt en månad, så visst var det verkligt efterlängtat när det första budet plingade in i telefonen igår… Visserligen 200.000 kr under begärt pris, men skit samma – hellre det än inte sålt alls. Sedan dess har det plingat till två gånger till, så it is getting better!

När man själv är budgivare avskyr man sms i telefonen. När man står som försäljare är det den ljuvligaste musik! Så ombytlig kan man vara minsann!

Magiskt möte

Varför blev det så här? Varför började vi fundera på att flytta till Vimmerby? Vi hittade dit tack vare Astrid Lindgrens Värld (ALV), inget snack om saken. Redan från början åkte vi runt, dels till de platser som är sammankopplade med Astrid Lindgren, men även till andra sevärdheter. Vi tyckte om platserna, vi tyckte om människorna vi mötte.

När vi för tredje gången kom till ALV så gick vi till Ronja Rövardotter. Dit hade vi inte varit innan utan tagit det lugnt och väntat med det tills dottern hade fått boken läst för sig. Hon fastnade där. Och vi med. Första året var det Skalleper för hela slanten, men visst var det spännande med Ronjas arga pappa Mattis också. Andra året smet hon fram och stod alltid med honom när det skulle dansas, hon kröp upp i hans knä och hon fanns hela tiden i hans närhet.

Döm om vår förvåning när vi på hösten vid en tågresa mötte just denne man. Dottern hade inte förstått det här med skådespelare utan trodde att mannen där på tåget verkligen var Mattis. Så här skrev jag efter det mötet i en annan blogg:

————————————-

Vi steg på tåget igårkväll i en stad i norra Sverige. Dottern somnade efter bara en kort stund, så vid nästa station sov hon redan. Där steg en man på som jag så väldigt väl kände igen, men jag kunde inte placera honom först. Då det visade sig att han skulle bo i kupén bredvid vår, fick jag flera chanser att närmare beskåda honom. Först trodde jag att han liknade en lokal förmåga från min barndoms trakter, vid namn Lars T Johansson. Ja, så lokal är han kanske inte längre, han har haft en del uppdrag även nationellt… Samtidigt som Lars T’s namn slog mig, kom jag på det – för jag har tänkt samma tanke vid ett annat tillfälle; alltså att dessa två herrar liknar varandra. Förra gången jag tänkte så satt jag på Astrid Lindgrens Värld, vid Mattisborgen! Den som bodde vägg i vägg med oss var ingen mindre än mannen som spelat Mattis (Ronja Rövardotters pappa) på Astrid Lindgrens Värld de gånger vi varit där. (Om någon vet namnet på denne person - please drop a name, jag behöver se honom i fler roller!)

Dottern sov ju som sagt. Jag tog mod till mig och frågade honom när han steg ur sin kupé om jag trodde rätt. Jodå, det var han! Och så trevlig han var dessutom! Pratade en god stund och han förhörde sig en del om vad de haft för sig just när dottern var där, så han skulle kunna relatera till det när han träffade henne nästa morgon.

Dottern är ju en mycket spontan och oblyg varelse, som dessutom är mer eller mindre Astrid-Lindgren-indoktrinerad. Hon har där på Astrid Lindgrens Värld nästan krupit under skinnet på vissa skådespelare. Mattis var absolut en av dem. Imorse när han mötte henne i tågkorridoren stannade han, böjde sig ner och utbrast:

-MEN HEJ XX!!! Gissa om hon höll på att sätta sig på rumpan!!? Sedan var hon inne i hans kupé i minst en timme. Vi försökte avleda några gånger men han viftade bort oss. Där inne pratades det rumpnissar, skumtroll, Skalle-Pers hemlighet med silverberget, att rövarna hängs om knektarna får tag på dem mm mm mm. Det sjöngs rövarvisan och vargsången…

Jag överdriver inte om jag säger att dotterns ögon fortfarande tindrar!! Det var verkligen ett par magiska timmar vi ska bära med oss…!

————————————-
Efter en del – nej, efter ett rejält – detektivarbete hittade jag vem han var och skrev ett kort som tack för hur han hade bemött dottern där på tåget. Sommaren efter hade vi på krokiga vägar fått veta att han inte skulle jobba, men fick där på plats veta att han skulle hoppa in dagen efter – och vad mer var, han skulle få veta att dottern satt i publiken. Den allra allra bästa ALV-bilden togs den dagen:

Senare fick vi även träffa hans fru och barn (ja, inte Lovis och Ronja då utan privatpersonens fru och två barn). Vi trivs så bra med dem! Och det här ledde till att semesterdagarna blev fler och fler i Vimmerby, vi hann åka runt mera och uppleva mera, vi började känna oss som om vi hörde till ALV, kände igen fler och fler av skådespelarna, vi började känna oss hemma i Vimmerby, alltid längta och vara på väg dit och ja… började nog boa in oss, tror jag.

Jag har hittat ett inlägg på facebook från 2008 där jag har skrivit ”Man kanske skulle ta och flytta hit” så redan då lekte vi med tanken. Då var den en lek. Vi har fortsatt att umgås med privatpersonen som spelar Mattis, hans fru och barn. Sedan gick tiden, det ena ledde till det andra och vi kom fram till att vi ville flytta. Förstås gillade vi tanken att få umgås med dem på sommaren och vi har ibland lekt med tanken på att även de kunde flytta dit, men det har verkligen varit en tankelek med betoning på lek.

Men sådan otrolig tur att tankelek kan bli verklighet. Idag står det att läsa på ALVs facebooksida att de välkomnar just denne man som åretruntanställd – och det innebär ju att även han och hans familj flyttar dit. Är det ens möjligt att det kan bli så bra?!!

HURRA!!!

Det blir Astrid Lindgrens skola för dottern från och med i höst!

Ja, det kan ju till och med bli tidigare om maken skulle få jobb. I så fall flyttar nog dottern med, för att få så mycket tid i sin nya klass som möjligt innan det är dags för ”högstadiets” äventyr. I Vimmerby går man F-6 på en skola, eller i en byggnad, och sedan 7-9 i en annan, medan Västerås ändrade från F-5 och 6-9.

Som lärare utbildad för år 4-9 tycker jag att det är stimulerande och roligt att få undervisa från år 6, men som mamma till en dotter som i mångt och mycket fortfarande är barn känns det bra att hon får ett år till på ”mellanstadiet”. Det man kan se på min skola är att i och med att man stiger in på ”högstadiet” slutar man också med att vara ute på rasterna. Man får inte det där sista, stora året, när man är äldst och på ett sätt vuxit ur den gamla skolformen, utan man blir minst, jätteliten verkligen… Det blir ju också ett helt annat ansvar med att skåp i korridoren, ta sig i tid från klassrum till klassrum. Visserligen har 6orna så långt det var möjligt ”hemklassrum” med gäller ju inte musik, NO, slöjd, idrott, hemkunskap så det är ganska många pass när man ska iväg till någon annan plats.

Nåväl, det är här i Västerås och hur skolan är uppbyggd här behöver vi ju inte fundera så mycket mera på. Däremot Vimmerby! Det vi gjort, som kanske skiljer sig åt lite, är att vi inte valde den skola vi hör till beroende på var huset vi köpt ligger. Men eftersom vi bor precis emellan de två så tror vi inte att det ska bli så långt till klasskompisarna ändå. Och det är spännande förstås – 44 jämngamla, blivande klasskompisar. Vilken plats kommer dottern att få? Jag hoppas att det ska gå lika bra nu som det gjorde när hon började 1:an. Och som det gjorde när vi bytte från dagmamma till förskola. Hon har brutit upp och börjat om förr och det har gått bra – så det ska det förstås göra den här gången också!!

Vad gäller skolan har vi till 98% bestämt oss för Astrid Lindgrens skola för dottern. Jag ska ringa den andra på måndag för att även ha pratat med dem, men jag vet inte riktigt vad de ska kunna erbjuda för att det skulle kännas bättre. Vill i alla fall ha pratat även med dem innan jag väljer bort.

Annars handlar det mesta om försäljning… Nästa söndag den här tiden har vårt hus förhoppningsvis gåtts igenom av många personer som alla tycker att det här vore det perfekta stället att bo på, och som också är beredda att betala rejält för det. Det är ju svindlande summor, vi räknar med att inte sälja för mindre än 2,5 miljoner kronor. Får vi just den summan går vi ändå 100.000 kronor back med tanke på vad vi betalade och för hur mycket vi har renoverat. Ganska så precis 300.000 har vi satt sprätt på under de 4,5 år vi bott här och då gör ju ändå maken allt själv. Inga pengar på arbetskraft alltså (förutom bytet av fasad i höstas). Tack och lov för hans händighet, annars hade vi aldrig haft råd!

Huset i Vimmerby kostade bara hälften, så med min matematik blir det pengar över – eller det var väl till att ta i – vi borde klara oss med mindre banklån menar jag. Fast vi får väl se hur det är med den saken innan vi är klara… Huset vi köpt är litet och det vi redan planerat att göra är att bygga ut en rejäl vinterbonad glasveranda, där vi ska ha matplats. Så ska det fixas lite i Lilla Villekulla för att det ska bli beboligt. Duschkabin i källaren planeras också. Och förresten – ingen av oss har ju fått jobb än så vi har ingen aning om vi har några pengar att sätta sprätt på överhuvudtaget…!

Men det ordnar sig!

Dottern vaknade och var sämre i sin förkylning i morse, varm och genomskinligt blek, så vi stannade hemma tillsammans. Vi pratar om skolan, både här och i Vimmerby.

”Hur stor är skolgården där?”  ”Hoppas mitt klassrum är på nedersta våningen för hur ska jag orka ta mig upp för alla trapporna?” (handlar nog mer om jämförelse, skolan här är enplan i flera byggnader) ”Jag vill gå på den här skolan, mamma. Jag vill gå där XX och XX går!” (de två barn hon redan känner) ”Visst ska vi åka och hälsa på innan? …men då måste ju du ringa rektorn och deras fröken först så att de vet att jag kommer”. ”Visa på kartan! Hur går man från vårt hus till skolan?” 

Det är många tankar som snurrar i en 11-årings huvud inför den här stora förändringen. Men hon är så positivt inställd och längtar. Det känns riktigt bra i mamma-magen!

Både dottern och jag är ju intresserade av skolorna i Vimmerby. Vilken ska hon gå på? Kan vi välja eller hon hänvisad till den dit bostaden hör? Ska jag, om jag får möjlighet, välja att arbeta på den andra eller är det en bra sak att vara på samma? Om vi hade bott kvar hade hon ju med största sannolikhet hamnat på ”min” skola till hösten redan…

Många frågor. Få svar…

Igår satte jag mig i alla fall och ringde till någon skolsamordnare först, för att prata om jobb till mig. Inte så många svar där, mest att det är upp till mig att hålla utkik på arbetsförmedlingen om utlysta jobb – och jo, det ska jag ju förstås göra.

Sedan ringde jag de två skolor som finns att tillgå. På den ena var rektorn inte anträffbar. På den andra fick jag napp. Det första viktiga jag frågade efter var om vi hade möjlighet att välja eller om det är hemskolan man är hänvisad till. Valet är vårt – skönt!

Visst, det är svårt att säga så mycket bara på ett telefonsamtal, men det gav en lugn och trygg känsla i magen på mig och jag har ju en förkärlek att gå på magkänsla… Inget är bestämt, men vi kom så långt dottern och jag, att vi klickade oss in på klasserna och hittade en klasslista. Vad spännande att sitta och läsa dessa namn och försöka fundera ut vilka de är och vilken roll dottern skulle få i denna klass. Det blir aningen mer konkret för henne på det här sättet. ”Bokstavsordning; där kommer ditt namn att stå.”

Där fanns även namn på klassens lärare…

Japp, jag är den nyfikna typen så jag googlade namnen ihop med Vimmerby och fick träff på en blogg! *vinkar om du hittat hit* Det är kanske lite übernyfiket men det handlar om mitt barn och då är det tillåtet – så ser jag på det…

Vilken härlig elevsyn jag mötte där! Vilket engagemang! Och många pedagogiska tankar som jag känner igen från mig själv. Och det är ju ändå så att jag tror på mina egna idéer – annars borde jag ju tänka om…

Igen – det känns bra i magen och vi längtar. Jag. Dottern. Och maken (som ännu inte hört något mer från de sökta jobben).

I morgon kommer både mäklare och fotograf hit för att fota och förbereda inför annonser både i tidning och på nätet så här har det städats och fejats de senaste dagarna. Ikväll har de sista bitarna fixats, och man kan väl summera det som så att det är tur att det inte ska fotas i garderoberna…

Kom också på att de halvdöda blommorna i fönstren nog inte drar upp priset direkt så nu har maken fixat nya på ica. Tja, vad gör man? Vi kanske lyfter värdet med 300.000 genom att ha fräscha blommor? *optimist javisst*

Först irriterad på att vi köpte en lågprisdammsugare eftersom man helst vill ha hörselkåpor när man står där med snabeldraken i näven. Sen kommer jag på det – i Vimmerby finns det centraldammsugare. Vad roligt! …så då upptäcker jag att  jag istället ler stort!

Vid andra visningen av huset vi betalt handpenning på nu, huset där vi ska bo, vårt hem – hemma! …vid den visningen åkte maken ner för att titta med egna ögon. Dottern och jag stannade hemma då. Överens om att både resa och pengar var för lång och många. Men visst sved det, att veta att han var där.

Idag var det dags igen. Nu fanns verkligen ingen anledning för någon mer än maken att åka. Det var hans jobbintervju som stod på agendan. Men det hjälper ju inte känsloregistret som signalerar att även jag ville jag vore där. ”Skon på bron” stod det i ett sms som kom vid 9.30. Ok, då visste jag att tåget passerade Kisa.

Får rapporter om Småland och Vimmerby i vinterskrud. Jag har ju inte sett det i verkligheten men känner ändå att det är där jag vill vara. Jag längtar dit!

Makens anställningsintervju då? Han har en bra känsla. Tyckte att det var ett bra samtal, en dialog där det ställdes frågor från båda håll. De var intresserade av sidor hos honom som han kanske hade tänkt i förväg var relevanta, men roliga att de lyftes fram. Förstås en del frågor om vår flytt. Det anses modigt även av personerna han pratade med här. Det känns bra att vi nu har ett hus att peka på; här ska vi bo – som en trygghet för en arbetsgivare att vi menar allvar. Det verkar ju vara en större grej det här än vi kanske riktigt greppat.

Vi följer vår magkänsla. Den ska man lyssna till!!